Upprörd.

Jag tycker om hundar. Väldigt mycket till och med. Förutsatt att de är söta, rara och sitter när jag säger att det är det de ska göra.

Jag tycker INTE om hundägare. I nio fall av tio är de idioter. Låter hundarna hoppa på okända människor, skälla mitt i natten och göra av sig både här och där.

Idag trampade jag i någon äcklig hundägares bajshög. Efter att bajset lämnat hundens bakdel måste ju faktiskt avföringen tillfalla ägaren, right!? Vi vet alla att hunden inte "spolar" efter sig själv.

Det var en redig hög i någon orangebrun nyans uppblandad med grus som satt fast under min sula. Tack ska du ha hundägaräckel. Jag var nära att vomitera.

Bloggtorka

Jag är ledsen att det är sådan öken här just nu. Men jag sitter ju i ett träd, är huvud över klackar liksom... Jag tycks försumma allt som inte har med Honom att göra.

Jag har väldigt lite att skriva om. För vem fan bryr sig om middagar, filmkvällar och skogspromenader? Nä, precis. Jag har med andra ord inte mycket att tillföra den här världen just nu. Jag tror jag stannar i mitt eget rosa universum. Snälla ha tålamod med mig, ge det en månad så är jag tillbaka i finfin form igen. Hmm.. fast jag hoppas jag har fel. Den här världen är rätt så förbannat underbar.

Lilla Anna och Långa Farbrorn

Jag går som i en annan värld. Har gjort det i några veckor nu. Fokus ligger långt från vad det borde. Kanske borde jag plugga, jobba, plugga och jobba igen. Men det funkar inte. Jag kan inte fokusera på rätt saker just nu.
Allt är så jävla underbart och så jävla otäckt. Jag är skitskraj fattar ni det?! Jag är rädd att inte behandlas med den respekt jag förtjänar. Jag är rädd att någon ska göra bort sig kungligt och förlora all min respekt. Behandla mig rätt nu. Jag är inte rädd för sanningen, jag är rädd för att inte få höra den. Jag nojjar konstant. Fatta att jag inte orkar med mig själv nu....

The very end...

Imorgon är den sista dagen. Aldrig mer ska jag stå i det där båset uttråkad och jävlig och se ut mot solen genom de stora takfönstren. Imorgon jobbar jag min sista dag på Mio. Och det känns fiiiiint som snus.
Fick en enorm bukett tulpaner och prinsesstårta (my all time favourite) som ett litet avsked. Jag kommer sakna många av mina kollegor, men det är också det enda jag kommer sakna från det där stället (förutom personalrabatten givetvis...).
Jag kan exempelvis nämna dagens första kund. Snubben (gubben) kommer in och svamlar om att han ska ha två stolar och fyra stolsdynor. Jag frågar om han beställt så att jag ska leta i datorn efter en order. Det vet han inte... ehm, okej, då kollar jag att de finns på lager. Problemet är att just denna stol finns i många utföranden och kan därför ta lite tid att hitta bland alla artiklar i datorn. Gubbjäveln står framför mig och muttrar och stönar och stånkar. Jag anstränger mig för att ignorera fanskapet. Efter ett tag kommer det fram att det ligger en order inne på de förbannade stolarna trots allt. Han snackar med sin dotter som tydligen ska ha skiten. Rakt framför mig står han när han säger högt och tydligt till henne att "han stått där skitlänge nu men att det verkar vara svårt det där med att trycka på några knappar!" Jag är inte den som är lugn som en kossa i vanliga fall, men idag ansträngde jag mig verkligen. Men någonstans mellan "skitlänge" och "trycka på några knappar" brann det i mitt lilla huvud. Jag tittar upp mot gubbjäveln och ler mot honom och frågar "ursäkta?". Han blir alldeles generad och mumlar om att han tycker det tar lång tid. Med en nick och ett leende svarar jag att "man kanske ska välja tillfälle att komma in efter hur mycket tid man har på sig." Vänligt men en tydlig markering. Fuck you sa jag inombords, men utåt log jag. Och han skämdes. Jag mådde bra. Finemang!

Problembloggare?

Skärpning fröken! Det här börjar likna en gnällblogg utan dess like. Hopp och skutt nu blir ta mig tusan andra skator på taket!

Jag har blivit en ärkefjant!!

Hur skulle du må om dessa två stampade omrking och tryckte in din bröstkorg var femte minut?

Det går för fort och för jävla långt! Nu har den bastarden lagt en spell över mig som förvandlat mig till den jag föraktar.

Han är på sitt håll ikväll, och jag på mitt, framför datorn... hahaha! Men okej såhär, jag tycker det är skönt med lite space och vi har ändå hängt under dagen (köpt en säng och fina gardiner till hans hem) men så fort han lämnat mig blir jag alldeles utom mig av saknad. Mina kära vänner, ni vet att detta inte är jag. Jag gör baske mig inte såhär. Fuckin hell... it´s not okay!

Jag vill ta mig ur detta djävulens grepp samtidigt som jag njuter fullt ut av att känna dessa känslor som varit långt fjärran i många år nu. Det här är ju ett fullständigt meningslöst inlägg I know, men jag behöver skriva av mig.

Fan alla dessa elefanter på mitt bröst. De måste väck. Jag är fortfarande livrädd och panikslagen över den här situationen. Jag får ingen luft. Snälla någon se mig och rädda mig NU!

Sol, påsk och fjärilar i min mage.

Solen skiner därute och himlen är fanastiskt blå! Jag ska ut och springa så fort jag fått i mig lite frukost. Problemet är ju bara att det gått en propp här hemma, och jag har ingen att byta med, och jag kan inte äta frukost om jag inte har en propp eftersom jag måste ha spisen och vattenkokaren för att göra äggröra och kaffe. Jag får helt enkelt snällt sitta här och vänta på att klockan blir nio.
Det är skärtorsdag idag. The påsk is back! Jag har alltid så svårt att minnas varför vi firar alla dessa högtider. Är ju inte så kristlig av mig. Men igår påminnde min kära Anne mig om att vi firar att den skäggiga snubben spikades upp på korset! Tjoooohoooo, här ska firas!!
När jag var liten skuttade jag omkring med rosor på kinden den här dagen och delade ut små teckningar till höger och vänster i utbyte mot en stor mängd godis. Är det inte märkligt att man nu när man är äldre inte behöver anstränga sig det minsta för att komma åt godiset. Är det kanske därför det inte känns riktigt lika åtråvärt. Eller beror det på att man nu när man blivit äldre inser att man kan få betala ett surt pris för de där godisbitarna så småningom ändå? Med kroppen som insats... Jag påminner mig själv om att sommaren snart är här, med andra ord beach-08.
Det finns fjärilar i min mage. Otäcka underbara fjärilar som säkert är hundra till antalet. Stundtals vill jag bara skrika och slita mitt hår. Gömma mig under täcket för att det här gör mig livrädd. Köra huvudet genom en vägg. PANG!

GLAD PÅSK PÅ ER MINA KÄRINGAR