The very end...

Imorgon är den sista dagen. Aldrig mer ska jag stå i det där båset uttråkad och jävlig och se ut mot solen genom de stora takfönstren. Imorgon jobbar jag min sista dag på Mio. Och det känns fiiiiint som snus.
Fick en enorm bukett tulpaner och prinsesstårta (my all time favourite) som ett litet avsked. Jag kommer sakna många av mina kollegor, men det är också det enda jag kommer sakna från det där stället (förutom personalrabatten givetvis...).
Jag kan exempelvis nämna dagens första kund. Snubben (gubben) kommer in och svamlar om att han ska ha två stolar och fyra stolsdynor. Jag frågar om han beställt så att jag ska leta i datorn efter en order. Det vet han inte... ehm, okej, då kollar jag att de finns på lager. Problemet är att just denna stol finns i många utföranden och kan därför ta lite tid att hitta bland alla artiklar i datorn. Gubbjäveln står framför mig och muttrar och stönar och stånkar. Jag anstränger mig för att ignorera fanskapet. Efter ett tag kommer det fram att det ligger en order inne på de förbannade stolarna trots allt. Han snackar med sin dotter som tydligen ska ha skiten. Rakt framför mig står han när han säger högt och tydligt till henne att "han stått där skitlänge nu men att det verkar vara svårt det där med att trycka på några knappar!" Jag är inte den som är lugn som en kossa i vanliga fall, men idag ansträngde jag mig verkligen. Men någonstans mellan "skitlänge" och "trycka på några knappar" brann det i mitt lilla huvud. Jag tittar upp mot gubbjäveln och ler mot honom och frågar "ursäkta?". Han blir alldeles generad och mumlar om att han tycker det tar lång tid. Med en nick och ett leende svarar jag att "man kanske ska välja tillfälle att komma in efter hur mycket tid man har på sig." Vänligt men en tydlig markering. Fuck you sa jag inombords, men utåt log jag. Och han skämdes. Jag mådde bra. Finemang!