Hade en föreläsning i etik idag. Intressant ämne det där. Har ju funderat en del kring varför jag tycks hamna i klistret så ofta? Är det för att jag har svårt att se vad som vore etiskt riktigt? Eller är det kanske för att jag helt enkelt skiter i vad som vore etiskt riktigt och gör precis det jag känner för just i det ögonblicket?
Ni som alltid väljer rätt, gör rätt, i alla trängda situationer, varför gör ni det? Ofta handlar det ju faktiskt om att det etiskt korrekta alternativet är tråkigare. Därför väljer jag det "felaktiga" alternativet. Jag vill ha skoj liksom. Det är min grej. Kul kul kul kul! Roligt för stunden. Vem vet vad som händer imorgon? Det kanske smäller som en bomb i ansiktet på mig, eller så blåser allt över på ett kick. Ganska ofta smäller det högt och allt blir rätt jobbigt ett tag. Då tänker jag "vafan, shit happens", det var ju faktiskt roligt. Sen undrar jag om jag hade gjort något annorlunda om jag fått chansen. Oftast blir svaret nej. Jag hade inte gjort något ogjort men jag hade sett till så det inte kommit fram vad jag gjort. Betyder detta att jag har ett begränsat samvete?
Jag tänker att det vore ett skönt liv om man slapp samvetet. Tro det eller ej, men mitt samvete gör sig ibland påminnt.
Ikväll fick jag en liten släng av samvetet. Samvetet är en ful liten tomte som sitter på min högra axel. En tomte i vitt nattlinne och en gloria ovanför huvudet. Är det inte märkligt, precis som ett helgon sitter den förbannade tomten på axeln och säger åt mig att jag gjort fel, men likförbannat viker det där samvetet ner sig så fort man hamnar i ett skarpt läge. Varje gång jag hamnar i ett etiskt dilemma blir mitt samvete lika litet som Leif Pagrotsky, näst intill obefintligt.
Vad säger detta om mig? Är jag en dålig människa? Är jag sämre än alla andra? Eller är det kanske bara så att jag har lite lite roligare?
XX
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar