Gårdagen tycktes aldrig ta slut. Eländet bara eskalerade och jag var rädd att jag till slut skulle köra huvudet genom en vägg. Det gjorde jag inte. Jag somnade lugnt och fint i en varm famn.
Men paniken och ångesten tycks kämpa sig tillbaka idag. Jag sitter i lika mycket, om inte ännu mer skit idag. Det når mig kanske ända upp till nästippen idag. Som ni förstår har jag svårt att få luft. Det känns som att jag skulle kunna promenera 10 mil bara för att vara ensam med mina tankar och kanske fälla en tår eller två. Men det kommer inte hjälpa mig. Idag behöver jag mina vänner. Kanske en axel att luta mitt tunga huvud emot.
Frustrationen som finns inom mig, över att inte ha kontroll, äter upp mig som en hungrig varg. Känns som jag blir slukad i 5 stora tuggor.
Kritiskt läge.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Tatara daa!
danidanger to the rescue!
Ses snart, babe!
Skicka en kommentar