Jag har varit vidrigare...

Det finns många människor som tror att jag är dryg och rätt vidrig. De flesta brukar dock säga när de lär känna mig att jag inte alls är så hemsk som de trodde.
Jag måste dock erkänna att jag inte alltid är helt fantastisk. Människor som ogillas av mig märker ofta detta tämligen snabbt. Jag hymlar inte, jag fejkar inte ett leende och jag ödslar inte min energi och tid på personer som inte förtjänar den. That´s it... sån är jag, varken mer eller mindre.
Men jag har varit värre. Jag kan stundtals skämmas över vilken pubbig och vidrig tonåring jag en gång var. Många gånger har jag bett mina kära föräldrar om ursäkt för hur jag betedde mig från att jag var 12 till dess jag fyllde 19, tog studenten och flyttade utomlands ett år. Det var när jag bodde långt, långt från mina nära och kära och fick klara mig själv som jag insåg hur viktiga de är för mig. Jag insåg att jag behöver dem så mycket mer än vad de behöver mig. Jag upptäckte att jag älskade min bror oändligt, och att vi trots våra eviga diskussioner och i unga år även slagsmål, står varandra närmre än jag tidigare förstått.
Jag vill upplysa er om att ni ska vara tacksamma för att ni känner mig nu, och inte för 10 år sedan.
Då var jag en dryg, kaxig, egotrippad och osäker tjej med för mycket kajal och idominläppar. Nu är jag en dryg, rappkäftad och omtänksam tjej med en självkänsla som blir bättre och bättre för var dag som går. Och visst fan kan jag halka med kajalen ibland, men idominet stannar för evigt i mitt förflutna!