Upprörd.

Jag tycker om hundar. Väldigt mycket till och med. Förutsatt att de är söta, rara och sitter när jag säger att det är det de ska göra.

Jag tycker INTE om hundägare. I nio fall av tio är de idioter. Låter hundarna hoppa på okända människor, skälla mitt i natten och göra av sig både här och där.

Idag trampade jag i någon äcklig hundägares bajshög. Efter att bajset lämnat hundens bakdel måste ju faktiskt avföringen tillfalla ägaren, right!? Vi vet alla att hunden inte "spolar" efter sig själv.

Det var en redig hög i någon orangebrun nyans uppblandad med grus som satt fast under min sula. Tack ska du ha hundägaräckel. Jag var nära att vomitera.

Bloggtorka

Jag är ledsen att det är sådan öken här just nu. Men jag sitter ju i ett träd, är huvud över klackar liksom... Jag tycks försumma allt som inte har med Honom att göra.

Jag har väldigt lite att skriva om. För vem fan bryr sig om middagar, filmkvällar och skogspromenader? Nä, precis. Jag har med andra ord inte mycket att tillföra den här världen just nu. Jag tror jag stannar i mitt eget rosa universum. Snälla ha tålamod med mig, ge det en månad så är jag tillbaka i finfin form igen. Hmm.. fast jag hoppas jag har fel. Den här världen är rätt så förbannat underbar.

Lilla Anna och Långa Farbrorn

Jag går som i en annan värld. Har gjort det i några veckor nu. Fokus ligger långt från vad det borde. Kanske borde jag plugga, jobba, plugga och jobba igen. Men det funkar inte. Jag kan inte fokusera på rätt saker just nu.
Allt är så jävla underbart och så jävla otäckt. Jag är skitskraj fattar ni det?! Jag är rädd att inte behandlas med den respekt jag förtjänar. Jag är rädd att någon ska göra bort sig kungligt och förlora all min respekt. Behandla mig rätt nu. Jag är inte rädd för sanningen, jag är rädd för att inte få höra den. Jag nojjar konstant. Fatta att jag inte orkar med mig själv nu....

The very end...

Imorgon är den sista dagen. Aldrig mer ska jag stå i det där båset uttråkad och jävlig och se ut mot solen genom de stora takfönstren. Imorgon jobbar jag min sista dag på Mio. Och det känns fiiiiint som snus.
Fick en enorm bukett tulpaner och prinsesstårta (my all time favourite) som ett litet avsked. Jag kommer sakna många av mina kollegor, men det är också det enda jag kommer sakna från det där stället (förutom personalrabatten givetvis...).
Jag kan exempelvis nämna dagens första kund. Snubben (gubben) kommer in och svamlar om att han ska ha två stolar och fyra stolsdynor. Jag frågar om han beställt så att jag ska leta i datorn efter en order. Det vet han inte... ehm, okej, då kollar jag att de finns på lager. Problemet är att just denna stol finns i många utföranden och kan därför ta lite tid att hitta bland alla artiklar i datorn. Gubbjäveln står framför mig och muttrar och stönar och stånkar. Jag anstränger mig för att ignorera fanskapet. Efter ett tag kommer det fram att det ligger en order inne på de förbannade stolarna trots allt. Han snackar med sin dotter som tydligen ska ha skiten. Rakt framför mig står han när han säger högt och tydligt till henne att "han stått där skitlänge nu men att det verkar vara svårt det där med att trycka på några knappar!" Jag är inte den som är lugn som en kossa i vanliga fall, men idag ansträngde jag mig verkligen. Men någonstans mellan "skitlänge" och "trycka på några knappar" brann det i mitt lilla huvud. Jag tittar upp mot gubbjäveln och ler mot honom och frågar "ursäkta?". Han blir alldeles generad och mumlar om att han tycker det tar lång tid. Med en nick och ett leende svarar jag att "man kanske ska välja tillfälle att komma in efter hur mycket tid man har på sig." Vänligt men en tydlig markering. Fuck you sa jag inombords, men utåt log jag. Och han skämdes. Jag mådde bra. Finemang!

Problembloggare?

Skärpning fröken! Det här börjar likna en gnällblogg utan dess like. Hopp och skutt nu blir ta mig tusan andra skator på taket!

Jag har blivit en ärkefjant!!

Hur skulle du må om dessa två stampade omrking och tryckte in din bröstkorg var femte minut?

Det går för fort och för jävla långt! Nu har den bastarden lagt en spell över mig som förvandlat mig till den jag föraktar.

Han är på sitt håll ikväll, och jag på mitt, framför datorn... hahaha! Men okej såhär, jag tycker det är skönt med lite space och vi har ändå hängt under dagen (köpt en säng och fina gardiner till hans hem) men så fort han lämnat mig blir jag alldeles utom mig av saknad. Mina kära vänner, ni vet att detta inte är jag. Jag gör baske mig inte såhär. Fuckin hell... it´s not okay!

Jag vill ta mig ur detta djävulens grepp samtidigt som jag njuter fullt ut av att känna dessa känslor som varit långt fjärran i många år nu. Det här är ju ett fullständigt meningslöst inlägg I know, men jag behöver skriva av mig.

Fan alla dessa elefanter på mitt bröst. De måste väck. Jag är fortfarande livrädd och panikslagen över den här situationen. Jag får ingen luft. Snälla någon se mig och rädda mig NU!

Sol, påsk och fjärilar i min mage.

Solen skiner därute och himlen är fanastiskt blå! Jag ska ut och springa så fort jag fått i mig lite frukost. Problemet är ju bara att det gått en propp här hemma, och jag har ingen att byta med, och jag kan inte äta frukost om jag inte har en propp eftersom jag måste ha spisen och vattenkokaren för att göra äggröra och kaffe. Jag får helt enkelt snällt sitta här och vänta på att klockan blir nio.
Det är skärtorsdag idag. The påsk is back! Jag har alltid så svårt att minnas varför vi firar alla dessa högtider. Är ju inte så kristlig av mig. Men igår påminnde min kära Anne mig om att vi firar att den skäggiga snubben spikades upp på korset! Tjoooohoooo, här ska firas!!
När jag var liten skuttade jag omkring med rosor på kinden den här dagen och delade ut små teckningar till höger och vänster i utbyte mot en stor mängd godis. Är det inte märkligt att man nu när man är äldre inte behöver anstränga sig det minsta för att komma åt godiset. Är det kanske därför det inte känns riktigt lika åtråvärt. Eller beror det på att man nu när man blivit äldre inser att man kan få betala ett surt pris för de där godisbitarna så småningom ändå? Med kroppen som insats... Jag påminner mig själv om att sommaren snart är här, med andra ord beach-08.
Det finns fjärilar i min mage. Otäcka underbara fjärilar som säkert är hundra till antalet. Stundtals vill jag bara skrika och slita mitt hår. Gömma mig under täcket för att det här gör mig livrädd. Köra huvudet genom en vägg. PANG!

GLAD PÅSK PÅ ER MINA KÄRINGAR

And still, I wake up by your side, happier than ever.

Oavsett vad som händer så kommer det ju en morgondag. Det har man fått acceptera hela livet no matter what. Ja, visst finns det en lösning på den saken också om man verkligen inte vill vara med. Men jag är inte riktigt där faktiskt. Ni som oroat er över vad som händer, don´t worry be happy I tell you! Jag var arg, förtvivlad och förbannat ledsen. Jag är lugnare nu. Inget har förändrats och situationen är ännu densamma men jag är lugnare. Jag kommer inte sätta igång med några dumheter och jag kommer inte stänga in mig i min grotta. Livet drabbar mig ibland, precis som det drabbar alla andra. Shit happens och det är bara att gilla läget.
Så va fan, nu kör vi!

Jag älskar er mina vänner, ni är allt jag behöver. Så länge jag har er vet jag att jag är okej.

Årets svartaste dag so far...

Gårdagen tycktes aldrig ta slut. Eländet bara eskalerade och jag var rädd att jag till slut skulle köra huvudet genom en vägg. Det gjorde jag inte. Jag somnade lugnt och fint i en varm famn.
Men paniken och ångesten tycks kämpa sig tillbaka idag. Jag sitter i lika mycket, om inte ännu mer skit idag. Det når mig kanske ända upp till nästippen idag. Som ni förstår har jag svårt att få luft. Det känns som att jag skulle kunna promenera 10 mil bara för att vara ensam med mina tankar och kanske fälla en tår eller två. Men det kommer inte hjälpa mig. Idag behöver jag mina vänner. Kanske en axel att luta mitt tunga huvud emot.
Frustrationen som finns inom mig, över att inte ha kontroll, äter upp mig som en hungrig varg. Känns som jag blir slukad i 5 stora tuggor.

Kritiskt läge.

Faboulus!

Nu när jag jobbar som hallvärdinna i en bilhall kan du ibland se mig glida uppsala runt i en sån här. Me like a lot! Det här med stadsjeepar är ju lite av min grej.

Säg till om du ska med på en sväng... ;)

I vår kommer jag även ha tillgång till denna pärla då och då...

Ride my wild heart.

I spy with my black eye

A vicious world and a vicious ride

We're gonna dance with the devil tonight

Shaky shake in the pale moon light

And if you ever get hopelessly poor

Even if you lose it all

I just know I'm gonna love you more

I just know I'm gonna love you more

Ride my wild heart You can take it anywhere you want

Ride my wild heart Nothing ever gonna keep us apart

Ride my wild heart

There's a million things that I shouldn't do

Stay out of trouble

Keep my head out of the blue

I wanna do them all with you

Ride my wild heart You can take it anywhere you want

Ride my wild heart Nothing ever gonna keep us apart

Ride my wild heart Ride my wild heart

You can take it anywhere you want

Ride my wild heart Nothing ever gonna keep us apart

Ride my wild heart

Moto Boy - Ride my wild heart.

Men annars är det fint...

Det var det, yes, jag är arg som fan, men i övrigt är det fint sörru!
Jag har börjat på mitt nya jobb, och fy tusan där trivs jag som fisken i vattnet. Grabbar är de bästa arbetskamrater man kan ha. Jag kan skämta på hög nivå, inget tjafs eller baktalande. Jag kör fina bilar. Jag gillar´t helt enkelt.

I övrigt då? Jo, jag har en vän som betyder mycket för mig. Vi liksom sitter ihop på ett sätt. Och han förstår mig så mycket bättre än de flesta. Han betyder så mycket mer för mig än vad han förstår. Och du, jag vet att du kommer läsa detta. Läs det minst tre ggr så du fattar. I freakin love, maybe even adore you, man! Den här mannen, som är mannen i mitt liv, har nu träffat mannen i sitt liv. Eller ja, i alla fall Mr Right for right now. Framtiden får utvisa hur rätt jag hade. Men det var länge sedan jag såg min vän i den sinnesstämning han är nu. Och det gör mig lycklig.

Och jag, jo jag kanske har en famn att somna i. Men det är inget jag diskuterar vidare. Det gör ju andra så bra åt mig. :)

Öppna kort, raka puckar!?

Inte direkt va? Jag är arg, så fruktansvärt arg som jag inte varit på väldigt lång tid. Mina känslor har inte haft fullt spelrum på många år nu, och när de nu hittat tillbaka till full styrka är det inte alls den sortens känslor jag önskat mig.
Att känna sig överkörd, förd bakom ljuset och lurad är den värsta känslan jag vet. Precis den känslan har hittat hem hos mig idag, för bara någon timme sedan. Och nu är det som en tornado som virvlar sig starkare och starkare.
Har en känsla av att vilja slå sönder någonting med mina bara händer. Om mina händer går sönder på köpet är detta endast en stor bonus. Fysisk smärta är så mycket lättare att bära än psykisk. En dörr och ett element ligger i riskzonen just nu... kanske ett glas eller en tallrik? Vad som helst, bara det går sönder.
Maktlösheten har alltid varit min värsta fiende. Nu sitter jag i min egen maktlöshet likt bajs upp till armhålorna. Tårarna kom på snabbvisit men jag stängde snabbt dörren och låste. Tårar är helt enkelt inte rätt väg för att komma till rätta med det här problemet.
Jag är van att själv styra och ställa över vad som händer i mitt liv. Det här är inte en situation jag är van vid och har därför svårt att tackla den.
Jag blir rädd som fan för mig själv. Nu är det upp till bevis. Håller jag för det här håller jag för allt. Jag ger inte upp och nu jävlar ska ni få se på fan. Nu kommer det hända grejer.

Men för i helvete... varför ska det vara så svårt att stå för sitt ord!?? Håll käften om du inte kan hålla vad du lovar. Svårare än så är det inte.

Keep the distance...

Nu var det nära att detta blev ett djupt inlägg om hur feg jag är innerst inne. The chickenshitchick! Men nä, jag vill inte berätta om det. Jag upprätthåller min iskalla fasad istället och övergår till något ytligare.
Idag ska det handla om Foppa-tofflor, leggings och vita sneakers.
Ni som känner mig (iofs de enda som läser min blogg, om ens dem) vet att jag fuckin freakin avskyr foppa-tofflor! Och yes I know, jag är knappast den enda. Men jag är en av de som inte ens tycker att det är OK för sjuksköterskor att lalla omkring i dessa vidriga skapelser ett nattskift på Akademiska. Jag menar, varför skulle det vara okej? Jag står och går också hela dagarna på jobbet. Inte fan knatar jag runt i foppa-tofflor för det!! Nej, det är en förolämpning mot sin omgivning att använda dessa i allmänna utrymmen. Jag lagstiftar mot.
Nu till leggings... Detta är ett påfund som inte ens alla mina närmsta vänner känner till att jag föraktar. Min ständiga vapendragare och dissar-kollega vet. Och han håller med. Det gillar jag.
Men kära vänner, ni som använder dessa otäcka halva strumpbyxor... Jag älskar er lika mycket oavsett!
Jag tycker leggings är hemska, opraktiska och helt och hållet onödiga. Jag menar, om du har en söt kjol eller klänning på dig, varför envisas med att klä ner den med ett par ugly ass leggings!? Det är roligt att vara fin! Man får vara fin, uppklädd även till vardags. Fega inte ur genom att dra på er dessa. Och känner du dig naken? Dra på dig ett par hederliga strumpbyxor istället. Jag vill inte se en fjärdedel av dina ben. Allt eller inget tack! As usual i min värld...
Återigen, jag lagstiftar mot!

Men nu till vita sneakers... I LOVE. Me like a lot... vita sneakers, vinst varje gång!
Till jeans, till chinos, till kjol, till klänning. Till ALLT! Me like. Det är kärlek, äkta kärlek!

Provocerande.

Olika beteenden kan anses provocerande av olika personer. Jag provoceras något enormt av en grej kanske inte alltför många förstår.
Jag kan inte förstå mig på människor som går med böjd nacke och stirrar ner i marken jämt och ständigt. Viskar när de ska prata och vågar inte möta någons blick. What´s up whith that!? Jag blir arg... gå inte omkring och förminska er själva. Det gör andra så bra åt er. Lyft istället på huvudet, räta på ryggen och visa att ni äger marken ni står på. Ingen kommer tacka dig för att du gömmer dig!
Jag måste öva mig på att tackla människor med det här beteendet. Min reaktion på folk som viskar och inte möter min blick blir automatiskt att jag talar högre och tvingar dem att titta upp och se in i mina djupa gröna ögon. Haha. Inte för att vara elak utan snarare för att jag bara vill ruska om dem, ge dem en kram och berätta för dem att de är något värda.

Förfuckinghäxad!

Nu jäklar har det tagit hus i helvete... vad har det tagit åt mig? Han är inte ens min typ, tror jag, eller!?? Han har hur som helst förhäxat mig. Jag vill bara ha mer och mer och mer av hans gudomliga kropp. Den här förbannade kroppen går inte att beskriva i ord! Jag känner hur mina kinder rodnar bara av att tänka på den. Ja jäklar, det är illa!
Vad ska jag göra. Jag sitter och inbillar mig att jag inte kan sova om jag inte ligger tätt intill alla hans fantastiska muskler. Det här är fånigt! Håll med om det... Visst är det fånigt!?
Jag tror jag skulle behöva göra en sorts gipsavgjutning kanske... och nu pratar vi inte köttklubba, nu pratar vi torso! Jag trodde aldrig jag skulle säga det men jag skulle nästan nöja mig med överkroppen... Såååå fantastisk är den.

Slå mig med något hårt.

STIL

Det här behöver knappast några ytterligare kommentarer? Yummy....

Boys will be boys... ständigt jagade av sin hybris!

Ok, nu är det såhär, jag har muntligen behandlat det här ämnet med ett flertal av mina vänner. Jag tycker fortfarande det är lika intressant. Det gäller killar och deras ständiga hybris.
Vad handlar det om? Föddes de alla med en särskild hyrbisgen likt en förbannelse som aldrig lämnar deras kroppar?
Man träffar en kille och känner att man är på samma nivå. Jag vill ha omkull honom, han vill ha omkull mig... so far so good! Man går hem tillsammans och leker av sig. Allt är på topp, så även sexet. Men sen då... sen tänker iaf ofta jag att det vore ju inte helt fel att ses en gång till för att få utlopp för sina djuriska lustar. Jag menar, sex kommer jag ju behöva fler gånger så varför inte passa på att återanvända en penis som man vet funkar.
Man tror att man även är på samma nivå när det gäller detta då det var på hans initiativ ni bytte nummer. Men nej, se här skiter det sig nämligen. För skickar du ett sms som inte börjar eller slutar med "knulla" får de genast hybris och är fullständigt övertygade om att du vill både gifta dig och skaffa äckliga kids inom en snar framtid. Men geez!! Vad är det som får alla killar att tro att de är precis allt jag vill ha? Jag föddes utan penis men lik förbannat behöver jag en bra mycket oftare än jag får en! Kan ni inte bara ställa upp och dela med er av den där köttklubban vi alla fina flickor egentligen vill åt. Inse att ni inte är mer än så. Och skulle ni mot all förmodan vara det så lovar jag att bokstavligen säga det rakt ut! Comprende?

Etik, etik och moral... ett samvete?

Hade en föreläsning i etik idag. Intressant ämne det där. Har ju funderat en del kring varför jag tycks hamna i klistret så ofta? Är det för att jag har svårt att se vad som vore etiskt riktigt? Eller är det kanske för att jag helt enkelt skiter i vad som vore etiskt riktigt och gör precis det jag känner för just i det ögonblicket?
Ni som alltid väljer rätt, gör rätt, i alla trängda situationer, varför gör ni det? Ofta handlar det ju faktiskt om att det etiskt korrekta alternativet är tråkigare. Därför väljer jag det "felaktiga" alternativet. Jag vill ha skoj liksom. Det är min grej. Kul kul kul kul! Roligt för stunden. Vem vet vad som händer imorgon? Det kanske smäller som en bomb i ansiktet på mig, eller så blåser allt över på ett kick. Ganska ofta smäller det högt och allt blir rätt jobbigt ett tag. Då tänker jag "vafan, shit happens", det var ju faktiskt roligt. Sen undrar jag om jag hade gjort något annorlunda om jag fått chansen. Oftast blir svaret nej. Jag hade inte gjort något ogjort men jag hade sett till så det inte kommit fram vad jag gjort. Betyder detta att jag har ett begränsat samvete?
Jag tänker att det vore ett skönt liv om man slapp samvetet. Tro det eller ej, men mitt samvete gör sig ibland påminnt.
Ikväll fick jag en liten släng av samvetet. Samvetet är en ful liten tomte som sitter på min högra axel. En tomte i vitt nattlinne och en gloria ovanför huvudet. Är det inte märkligt, precis som ett helgon sitter den förbannade tomten på axeln och säger åt mig att jag gjort fel, men likförbannat viker det där samvetet ner sig så fort man hamnar i ett skarpt läge. Varje gång jag hamnar i ett etiskt dilemma blir mitt samvete lika litet som Leif Pagrotsky, näst intill obefintligt.
Vad säger detta om mig? Är jag en dålig människa? Är jag sämre än alla andra? Eller är det kanske bara så att jag har lite lite roligare?

XX

Jag har varit vidrigare...

Det finns många människor som tror att jag är dryg och rätt vidrig. De flesta brukar dock säga när de lär känna mig att jag inte alls är så hemsk som de trodde.
Jag måste dock erkänna att jag inte alltid är helt fantastisk. Människor som ogillas av mig märker ofta detta tämligen snabbt. Jag hymlar inte, jag fejkar inte ett leende och jag ödslar inte min energi och tid på personer som inte förtjänar den. That´s it... sån är jag, varken mer eller mindre.
Men jag har varit värre. Jag kan stundtals skämmas över vilken pubbig och vidrig tonåring jag en gång var. Många gånger har jag bett mina kära föräldrar om ursäkt för hur jag betedde mig från att jag var 12 till dess jag fyllde 19, tog studenten och flyttade utomlands ett år. Det var när jag bodde långt, långt från mina nära och kära och fick klara mig själv som jag insåg hur viktiga de är för mig. Jag insåg att jag behöver dem så mycket mer än vad de behöver mig. Jag upptäckte att jag älskade min bror oändligt, och att vi trots våra eviga diskussioner och i unga år även slagsmål, står varandra närmre än jag tidigare förstått.
Jag vill upplysa er om att ni ska vara tacksamma för att ni känner mig nu, och inte för 10 år sedan.
Då var jag en dryg, kaxig, egotrippad och osäker tjej med för mycket kajal och idominläppar. Nu är jag en dryg, rappkäftad och omtänksam tjej med en självkänsla som blir bättre och bättre för var dag som går. Och visst fan kan jag halka med kajalen ibland, men idominet stannar för evigt i mitt förflutna!

Ny lagstiftning...

Såhär är det... jag vet att människor har olika smak och att det är ju bra för täääääänk vad trist världen skulle vara om alla såg likadana ut och jadajadajadaaaa. MEN det MÅSTE finnas GRÄNSER!
Det är INTE OK när vuxna kvinnor (och ännu mindre män) sätter upp sitt hår i två tofsar, en på vardera sida öronen.
Jag tänker styra den här världen en dag, och när den dagen kommer finns det absolut inga förmildrande omständigheter; alla, och då menar jag ALLA, tjejer som passerat 10-årsåldern åker rakt in i gaskammaren om jag får syn på dem med två tofsar. Det spelar liksom ingen roll om man spenderat hela dagen i skidbacken eller om man spelar Pippi Långstrump på dramaten. Jag lovar, två tofsar och du är körd. Poff säger det... poff!

XX

Vi analyserar i all oändlighet.

Jag är ju tjej och har nått en vuxen ålder. Detta innebär att jag har ett antal år av analyserande bakom mig. Jag har nu rätt och slätt kommit fram till ett simpelt svar på alla våra frågor om varför Han gör si och så; en kille blir rent mentalt inte äldre än vad han är när han börjar tillfredställa sig själv. Det är vid denna ålder killar på allvar börjar intressera sig för tjejer och sexuella aktiviteter. Han växer på längden och bredden och får mörkare röst men mycket mer än så verkar det tyvärr inte vara. Han studerar och blir kanske på så sätt något smartare och lyckas lösa mer invecklade matematiska problem, men när det kommer till bekymmer i det verkliga livet gömmer Han sig helst av allt i sin hemsnickrade koja för att slippa ta itu med problemen.

Jag tar ett klassiskt exempel, och jag vet att Du tjej och alla dina väninnor vet precis vad jag talar om nu.

Du träffar en kille, kanske går hem tillsammans. Ni byter nummer och börjar höras minst en gång per dag. Är det inte du så är det han som hör av sig och allt känns nytt och spännande och fantastiskt. Inte på ett sådant sätt att du genast vill ha en ring på fingret, men på ett sätt som gör att det känns som att ni på något vis hör ihop iallafall lite litegrann.

Du känner att du vill höra av dig till honom när något roligt hänt under dagen, inte för att det handlar om honom men bara för att du tycker det är något roligt att dela med sig av.

Det går ju inte att återge den här händelsen i ett sms och därför ringer du till honom. Inget svar. Han är säkert på gymmet eller i skolan. Han ringer nog upp sen när han har tid. Timmarna går och du kollar mobilen var 5:e minut för att se så den inte stängt av sig själv. Det blir kväll och telefonen ligger fortfarande tyst och stilla på bordet. Eftersom du hoppats på att han ska höra av sig och vilja träffa dig ikväll har du tackat nej till en trevlig kväll med polarna, precis som så många andra kvällar. Nu är du ensam och kan lika gärna gå och lägga dig och sova, det verkar ju ändå inte bli någon dejt ikväll. "Konstigt att han inte hört av sig, det kanske har hänt något." Du skickar ett god natt-sms. Han kanske helt enkelt inte hann ringa tidigare och nu har han glömt bort det. Du ställer in högsta sms-signalen innan du somnar så du hör om du får ett sms i natt. Han kanske iallfall vill komma och sova hos dig.

Vaknar nästa morgon med en känsla av obehag. Du vet att något är galet och minns gårdagen. Kollar mobilen det första du gör men nej, nada, ingenting. Hans mobil kanske är trasig?

Det är precis här vi ska lära oss att släppa puckot. Hans mobil är inte trasig, hans mamma har inte blivit akut sjuk och han har definitivt inte "bara glömt".

Han har fått kalla fötter. Drabbats av lite panik helt enkelt. Men är på tok för feg för att vara ärlig mot dig. Enklaste utvägen är således att helt enkelt gå upp i rök.

Och skulle det faktiskt vara så att något har hänt, och att han verkligen är intresserad, kommer han garanterat höra av sig inom kort. Och då får du väl känna dig fånig och skratta lite åt din egen löjliga osäkerhet. Men tills han gör det, hitta inte på bortförklaringar till varför han inte svarar på dina samtal och sms. Gilla läget och döm ut honom som ännu en idiot du ändå inte vill bli djupare involverad med.

Gå vidare och ta nästa. Vi har många idioter vi ska avverka innan Han med stort H står framför oss.

X X

For you dear.

För att en älskad dam har bett mig att göra detta, och för att jag faktiskt tror att det kan bli lite lite roligt på ett mycket märkligt sätt, ska jag nu börja blogga. Jag kommer skriva om verkligheten. Allt som är brutalt och allt som är fantastiskt, och om den underbara/vidriga människa jag är. Och du min vän, du vet vem du är... håll till godo! Nu jäklar ska här sågas. människors huvuden kommer serveras på ett fat till höger och vänster... jag är redo att berätta sanningen, hela sanningen och ingenting utom sanningen. Ni som inte vill höra den, kom aldrig hit och tjuvkika!